mariaakero

I torsdags var det 5 år sedan min farfar gick bort. Jag har tänkt på han i stort sätt varje dag sedan han gick bort. Det plågar mig att han inte finns i mitt liv längre. Han gick bort alldeles för tidigt och för snabbt. Min konfirmation var ca en/två dagar innan han las in på sjukhuset. Så i början ansåg jag att det var mitt fel att han dog. Det tog mig nästan 3 år att förstå att så var inte fallet. Jag konfirmerades en vecka innan jag fyllde år. Jag kommer ihåg hur vi stod där på morfars trappa och pratade om att jag var väl tillräckligt gammal för att inte ha kalas när jag fyllde år detta år. Detta var det sista han sa till mig fortfarande när han var i livet och inte på sjukhuset. Jag sa att det skulle jag och att han var välkommen. Då sa han till mig att då ses vi då! Han var inte där den dagen och inte på några efterkommande födelsedagar heller. :( Han missade när jag och min bror och mina kusiner tog studenten och våra körkort. Han missade när jag ryckte in och mig i min permissionsuniform. Det plågar mig så, för jag vet hur stolt han hade varit :/

Största anledningen till att jag konfirmerade mig var just av den anledningen att det tyckte farfar att man skulle göra för att bli vuxen. Farfar var och är en stor inspirationskälla för mig. Jag är vuxen enligt farfar, vilket varken min bror eller kusiner är :P

När jag var liten hade jag inga nära kompisar och var retad i skolan. Mamma jobbade mycket och pappa bodde i skåne så jag var mycket hos farmor och farfar. Farfar var som min bästa vän. Vi lekte alltid efter skolan. Vi spelade ishockey, schack, casino, kurragömma, tältade med mina dockor, you name it. Han lärde mig att knyta skorna, spela schack och alltid följa reglerna och berätta som det var själv och inte låta någon annan göra det åt en. Farfar körde mig och följde med mig till mina fritidsaktiviteter som skridskoskola, unga örnar och allt annat dumt jag fick för mig att göra som liten. När min farfar köpte sin nya bil så avgudade jag den och jag drömde om att bli tillräckligt gammal för att farfar skulle få lära mig köra den :).

Nu gick han bort innan dess :( men farfar lever fortfarande kvar i bilen. Vi ärvde nämligen den. Jag kan inte sätta mig i bilen utan att tänka på han. Det är likadant med farmors hus. Där lever farfar kvar. Att sitta i hans stol är typ som att jag skulle sätta mig på han :S det går bara inte att sitta där, för det är hans stol och där satt alltid han och tittade på tv.

Min farfar var folkskygg, regelrättig, lång, smal och stillig, han kunde klä sig. Han var rent ut sagt en envis jävel som vägrade gå till doktorn. Ibland tänker jag om det hade gjort någon skillnad om han hade gått till doktorn och fått hjälp tidigare :( Men det är sånt man aldrig får reda på.

Med åren vart jag och farfar inte lika tajta och jag besökte honom allt mer sällan vilket är något jag ångrar än idag. Jag hälsar nästan aldrig på min farmor nu för tiden, men för mig är det för plågsamt. Hon är inte sig själv sen farfar gick bort. Hon slutade laga mat efter farfar gick bort. Jag känner inte igen henne för fem öre och jag har inte riktigt accepterat den hon blev efter farfars bortgång men jag känner mig tvungen att hälsa på henne ändå. Så man kan säga att jag förlorade både farmor och farfar vid hans bortgång.

Det som plågar och sårar mig allra mest är att ett par dagar innan han gick bort var jag hos han på sjukhuset. Han var för dålig för att prata själv så han hade en grej man satt mot stämbanden typ :S men han orkade bara använda den en liten stund per dag. Innan jag och pappa kom dit för att visa bilderna från min konfirmation (som han hade glömt lite av) så hade farmor varit där. När han hade tittat klart på bilderna så skulle han säga nåt men fick inte fram ett ord och han fick inte använda maskinen till stämbanden för det orkade han inte. Så jag fick aldrig reda på vad han ville :( Men det är något jag får leva med :(

Nu får det räcka för denna gång :) Kanske inte det roligast av inläggen men livet är inte alltid roligt

Inte vet jag om det är någon som läser det heller. Idag har jag i alla fall lite över 1,5 månad kvar av värnplikten, det känns både bra och skrämmande. Jag vet inte vad jag ska göra sedan nämligen :S. Jag har sökt jobb som det jag gör lumpen som men jag får besked tidigast i Juli och det slutar då i November. Vad ska man göra sen liksom? Jag känner för att dra till Norge och jobba lite men inte själv tack :p. Hatar att vara beroende av andra personer, vilket är något jag har lärt mig om mig själv i lumpen. Blir det inte jobb så blir det nog skola i kalmar, göteborg, helsingborg eller Stockholm. Jag tänker inte iaf sitta hemma hos Mamma och mögla i ett år. Hoppas på jobb i underbara älskade Karlskrona. Jag bara älskar Blekinge måste jag säga! Nära till havet, lagom stort, trevligt folk och väl utvecklat skytte.

Vad det gäller pistolskyttet står jag för tillfället bara och trampar på samma plast känns det som. Jag ska snart köpa en stery (stavning) luftpistol och jag och klubbens morini ska snart skiljas. Det kommer bli en jobbig seperation och jag kommer ha svårt att komma över den. Jag har satt 1 personsbästa, 2 årsbästa, 1 säsongsbästa, 2 seriebästa, 1 femskottbästa, bästa träffbild och 5-6 personliga tävlingsrekord med den.  Så jag hoppas att jag och min steyr kommer bra överens och det blir även min första egna pistol.

I 22.a skyttet har jag fortfarande problem med guldmärket. Jag har tragglat med det i snart 3 år och jag försöker testa nya metoder. Det känns som om mina tränare har tappat hoppet och förtroende om mig och jag sviker mamma om och om igen. Jag behöver verkligen mitt guldmärke för att få egen licens och underlätta sättet att ta sig till träningar och slippa börjar om från början varje gång vapnet jag skjuter med går sönder.

Fältskyttet har förbättras under det senaste året. Det är jag väldigt glad över. Jag har en ny pistol där och personliga rekord har jag satt och liknande. Men nästa år ska jag byta klass, blir nämligen för gammal som junior och det känns inte roligt. Inte kul att bli gammal. :P Börjar nästan få lite åldersnoja. Jag kommer få hårdare konkurrens och jag får inte åka på SM om jag inte förbättras väldigt mycket vilket känns ganska omöjligt.

Jag är inte speciellt bra på att skjuta och det vet jag. Fast efter 9 år tycker jag ändå att det är lika roligt. Med tanke på att jag har höllt på i 9 år borde jag vara bättre än jag är. Men när jag var mindre tränande jag inte lika hårt och la inte ned lika mycket själ och hjärta i skjutningen. Nu försöker jag verkligen lägga ned allt för att få det att gå bättre och det ger ju faktiskt resultat med! Så utan rätt inställning och vilja kommer man ingenstans.

Till sist vill jag bara tillägga de datum jag längtar riktigt mycket efter nu =)

12-16 maj ATR-festivalen i Göteborg :) Schyst roadtripp med härliga vänner

21-23 maj Helg i stockholm då man träffar vänner som man inte träffar så ofta

1-6 juni Roadtripp med härliga kusinen Karin :) Green days konsert i Ullevi

18 juni MUCK!

19 juni Medverkar vid kungliga bröloppet som vakt med sportskyttet

30 juni-2 juli SM i pistol :) Får träffa en person som jag tycker mycket om :) och det var ett år sedan vi sågs första gången

10 juli :) 20 år

30 juli Återföreningsträff med gymnasieklassen

1-6 augusti Hällevikslägret i 22.a skytte :)

Sen vet jag inte vad som händer Det får vi se :)

jag var på läger i helgen kan jag börja med att berätta :) Det var kul men det sög att den näst äldsta var 15 år så man fick sjunka lite i ålder och mogenhet för att ha kul. Sen när mitt verkliga jag kom ifatt mig igen blev det hemskt tråkigt igen. Vi hade både pistolträning och fys. Det var inte kul när de släckte lyset och började blåsa i insturment när man skulle skjuta men det var bara att tänka den gyllende regeln: "Korn sikte krama" så fungerade det alldeles utmärkt. fysen var med sjukt kul. Speciellt när vi körde killarna mot tjejerna och jag tacklade alla killar :P det var däremot inte lika kul när vi körde mot de som utövar modern femkamp, jag fick en basketboll på ena fingret som gjorde fruktansvärt ont. Därefter var jag med men spelade bara med en hand :)

det är något som jag har lärt mig i lumpen :) att fortsätta kämpa :)

Jag måste säga att lumpen har förändrat mig. På alla sätt :) jag uppskattar livet mer :) och att bara få sitta ned och ta det lugnt men även att ha något att göra, något som är meningsfullt och fyller ett syfte. Tro det eller ej men jag har blivit mer tjejig genom lumpen. Det känns otroligt konstigt men så e det :) När man har förlorat sin kvinlighet genom att tvingas se ut precis som männen vill man gärna klä upp sig lite när man kommer hem. Jag var den som aldrig brydde mig om smink klänningar eller finskor förut. Jag var med mysbyx och gympaskortjejen som aldrig sminkade mig. visst använder jag fortfarande mysbyxor och gympaskor. Men jag verkligen älskar nu för tiden att ha klänning och smink på mig :).

Nu börjar inlägget bli för långt och jag är trött. Skulle bara säga god natt och om du får möjligheten att göra lumpen: Ta den! Det är inte alla som får den möjligheten. Visst har det varit en bajsmacka vissa gånger att göra lumpen men jag ångrar mig inte för fem öre att jag gav mig in på det! :) Jag skulle inte byta det mot arbetslöshet eller så =)

God natt :)

Jag var och tävlade i växjö i helgen då :). Det gick ganska bra faktiskt :) Jag slog personligt tävlingsrekord :) med typ 25 poäng :D. jag verkligen hatar att tävla och blir alltid kallsvettig och supernervös och tappar koncentrationen. Men jag fokuserade och försökte tänka "korn, sikte krama" hela tiden. det e nämligen en skytts heliga mening. det fungerade :D. Jag har ju bytt klubb, pistol och inställning med :). Inställningen måste jag säga att den gör mycket tillsammans med viljan :). Mitt enda problem nu är att jag e missnöjd och besviken på att det bara var 25 poängs höjning :) jag hade ju endel slarvskott. Men jag är så som person. Jag är aldrig nöjd, vill alltid göra bättre och letar alltid vidare efter bättre. Ne nu tänker jag sova lite! God natt!

Utöver detta sitter jag just nu vid båda mina två datorer. För att spotify hackar på denna och på laptopen fungerar det alldeles utmärkt men jag hatar tandbordet på laptopen och internet är snabbare här :S Jag fattar verkligen inte detta.

Sen kan man även tillägga att vårt nya befäl i lumpen Sjöled Andreas tycker att jag ska sjöbevaka med sjökort och penna istället för på datorn eftersom jag bara hackar ihop programmet genom att trycka lite bara :S

Jag som trodde att jag var lite teknisk iallafall men tji fick jag! Men god natt nu. Nu ska jag städa bland min sladdar och andra tekniska saker i min låda :P

Jag skulle dessutom bli lycklig av att ha någon att dela lyckan med! Jag har varit singel i snart två veckor från ett förhållande som var lyckligt i början men jag tröttnade bara på att vi bråkade varje helg och inte pratade i veckorna. 

Jag har sökt och kommit in på KTH som lärare och civilingejör i kemi och matte, men den som lever får se. :)

Just nu är jag väldigt intresserad av att tjäna pengar ett tag för att inte dra på mig massa lån och inte kan leva utan bara måste plugga och all min inkomst går till hyra, då en lägenhet i stockholm inte är billig precis. Jag vet själv av egen erfarenhet att det e tidskrävande och man orkar inte läsa långa inlägg :) men jag måste liksom ta igen eftersom jag började idag så jag börjar med att be om ursäkt innan jag börja. :)

idag har jag pass mellan tjugo över åtta och halv ett. Jag, Björklund och Wilen var inne på stan förut med min bil då :) vi var på partaj, bokhandeln och game. Partaj kommer göra mig pank :P finns så många roliga saker där :) jag och björklund köpte oss varsin rubriks kub :) som vi ska försöka oss på ikväll! på game kom jag fram till att jag ska byta in mitt ps2, alla de spelen och mina gamla simsspel och nåra andra spel och köpa mig ett wii! På bokhandelen försökte jag övertala wilen att köpa twilight men det gick inte. :) NU sitter vi här och väntar på nästa pass och kollar på Cars. Fast nu blir det nog gossip girl för min del